Category Archives: sverigedemokraterna

Så kan regeringen ”lura” Alliansen i budgetvoteringen

snopet10 november presenterade både Alliansen och Sverigedemokraterna varsina kompletta budgetmotioner. Dessa motioner kommer, om inte framgångsrik kohandel sker under utskottsbehandlingen under november, att ställas mot regeringens budgetproposition.

Vid votering i kammaren i december kommer talmannen med största säkerhet att välja ut propositionen som huvudförslag. Då ska först Alliansens och Sverigedemokraternas motioner ställas mot varandra enligt reglerna för kontraproposition. Om då regeringen och Vänsterpartiet röstar för Sverigedemokraternas motion kommer i slutvoteringen regeringens proposition att ställas mot Sverigedemokraterna.

För att fälla regeringens budget måste då Alliansen rösta för en sverigedemokratisk budget.

Snopet? Måhända är det av denna orsak regeringen inte är mer oroad över sin framtid.

Riksdagsordningen (2014:801)

Ur 11 kap

10 § När ett ärende ska avgöras genom omröstning ska de yrkanden som har lagts fram under överläggningen ställas mot varandra. Det yrkande som enligt talmannens uppfattning har bifallits med acklamation, eller det yrkande som talmannen bestämmer, utgör huvudförslag vid omröstningen. Mot huvudförslaget ställs ett annat yrkande som motförslag.

Om det finns fler än ett yrkande som kan ställas mot huvudförslaget, ska kammaren först i ett eller flera förberedande beslut avgöra vilket yrkande som ska vara motförslag i huvudomröstningen.

Omröstningen sker öppet. I enlighet med bestämmelsen i 4 kap. 7 § regeringsformen är riksdagens beslut det förslag som stöds av mer än hälften av de röstande, om inte något annat anges i regeringsformen eller i denna lag. Talmannen tillkännager hur omröstningen har utfallit och bekräftar beslutet med ett klubbslag.

Partifinansiering som ett sätt att stoppa (SD)

Dagsaktuell är de tre rödgröna partiernas gemensamma riksdagsmotion om partifinansiering. Frågan har varit ett föremål för debatt bland riksdagspartierna i flera år på ”förslag” av EU, sedan alla utom Moderaterna börjat förespråka öppenhet om vilka deras bidragsgivare är, och sedan Sverigedemokraterna, med samma inställning som (M), kommit in i riksdagen. Sistnämnda faktum är den direkta orsaken till att våra makthavare nu hastar till beslut.

Jan-Björklund (fotograf Albin Olsson, Creative Commons Attribution Share Alike 3.0 Unported)

Jan Björklund ville inte delta i beslutet?

Alliansen har alldeles nyligen lämnat en proposition till riksdagen (prop. 2013/14:70), genom beslut vid ett extra regeringssammanträde den 20 januari 2014 med endast moderata statsråd närvarande, är riksdagsbehandlingen inledd. Enligt förslaget vill regeringen att denna lagändring ska träda i kraft om mindre än 2 månader, något som får ses som något snävt med tanke på att den bakomliggande utredningen bara flyktigt uppmärksammat konflikten med grundlagsskyddad förenings- och yttrandefrihet. Varför vill då inte hela regeringen stå bakom förslaget? Uttalanden från Centerpartiets partisekreterare i Rapport kl 18 idag 5 februari tyder på att trätoämnet i regeringen varit en lägstanivå för anonymitet. Moderaterna vill ha en gräns på halva prisbasbeloppet, 2014 på 22 200 kr, medan övriga partier förefaller vilja förbjuda anonyma donationer helt. Uttalanden under dagen från Per Bill (M) tyder dock på att det kan finnas underlag för en kompromiss mellan de sju etablerade partierna.

Orsaken till dissensen i regeringen kan knappast vara annat än att man inom de tre mindre borgerliga partierna vill komma åt Sverigedemokraterna på ett mer oblygt sätt.

Regeringsförslaget motiveras officiellt av det anses angeläget att skapa ökad öppenhet i hur partierna finansierar sin politiska verksamhet. Årligen ska till Kammarkollegiet en redovisning inges, där det tydligt anges vilka intäkter som partiet har haft på central nivå, inklusive uppgifter om intäkter för personvalskampanjer. Identiteten på bidragsgivare ska anges i de fall beloppet överstiger ett tröskelvärde på ett halvt prisbasbelopp, d.v.s. i år 44 400 delat i 2. Uppgifterna hålls sedan offentliga, regeringen vill att  allt ska läggas ut på Kammarkollegiets webbplats, till nytta för alla som vill upprätta privata register över meningsmotståndare eller -vänner. Sistnämnda punkt kritiserades av Datainspektionen, i dess remissyttrande till betänkandet (Ds 2912:31).

Vilka är det då som är redovisningsskyldiga till staten? Fantastiskt nog vet man inte det förrän valresultatet har fastställts. ”Frågan om ett parti omfattas av lagen enligt denna punkt får därför avgöras med utgångspunkt i valresultatet.” Mindre registrerade partier och oregistrerade partier blir retroaktivt redovisningsskyldiga om det visar sig att den ekonomiska omsättningen överstiger ovan nämnda tröskelvärde.

Björn von Sydow (Nordic Co-operation website norden.org, Creative Commons Attribution 2.5 Denmark)

Björn von Sydow

Gamle statsvetaren Björn von Sydow (S) insåg snabbt de grundlagsmässiga problemen med den hastigt beslutade propositionen och fick med sig en (V)- och (MP)-kollega i Konstitutionsutskottet på en trepartimotion. Motionen är skriven för att kunna direkt kunna antas som lag, något mycket ovanligt i riksdagen. Den lag som föreslås ändrad är lagen om statligt stöd till politiska partier, medan den föreslagna nya lagen om insyn i finansiering av partier lämnas oberörd. Däri förväntas Konstitutionsutskottet arbeta fram följdändringar om trepartimotionen först antas. Justitieombudsmannen skrev i sitt remissyttrande över regeringens förslag att underlaget var klent. Nu talar vi t.o.m. om lagstiftning vid sittande bord.

Liksom Alliansens småborgare såg de röda och de gröna givetvis en öppning för att komma åt de många mindre och räddhågsna bidragsgivare som misstänks gömma sig bland Sverigedemokraternas bidragsgivare och kanske kunna påverka dessas insatser redan i årets val. Miljöpartiets Peter Eriksson, ordförande i Konstitutionsutskottet, beskrev däremot – med viss humor – i TV4 Nyheterna kl. 19 idag syftet med motionen att komma åt korruptionen i svensk politik. Motionen sammanfattas i ett pressmeddelande på sålunda sätt:

  • Partier som ansöker om det statliga partistödet får inte ta emot anonyma bidrag.
  • Det parti som vill ha statligt partistöd måste offentligt visa hur de finansierar verksamheten i övrigt.
  • Krav på att partiers företrädare intygar att de inte tagit emot anonyma bidrag införs.

Genom förslaget blir det fortfarande möjligt att ta emot anonyma bidrag, men det parti som gör det får inte längre något partistöd från staten. I praktiken innebär det att partiet blir av med finansieringen av större delen av sina centrala partikanslier.

Vårt förslag innebär en enkel och tydlig juridisk lösning, som vi bedömer kan antas av riksdagen inom samma tidsramar som regeringens förslag och på så sätt vara gällande i årets båda val.

Jonas Åkerlund (Janwikifoto politik.in2pic.com)

Ensam mot övermakten — Jonas Åkerlund

Peter Erikssons utskottskollega Jonas Åkerlund (SD) har som väntat kontrat med en mot-motion där ett bibehållande av möjligheten till anonymitet oavsett storlek på donationen föreslås. Att redogöra för antalet donationer och storleken på dem medges, men inte mer. Motionen är kort och uppenbarligen har Åkerlund har fått klara av den på egen hand, trots de viktiga principfrågorna som involveras, till skillnad från den rödgröna texten som man nog slipat på under en längre tid.

En snabb internationell jämförelse via Wikipedia visar att en rödgrön lagstiftning med benäget bistånd av (FP), (C) och (KD) riskerar ge Sverige en synnerligen begränsande och etablissemangsvänlig lagstiftning om parti-/kandidatfinansiering.

  • I Tyskland ges partistöd från förbundsregeringen till partier dels i förhållande till tidigare röstandel, dels för att matcha mindre frivilliga bidrag med ett tak beroende på storleken av större frivilliga bidrag. En detaljerad redogörelse för partiekonomin måste inges till staten varje år av alla registrerade partier där emellertid bara givarna av motsv. 90 000 kr eller mer måste identifieras.
  • Brittiska partier får en stor del av sina pengar via frivilliga bidrag och endast bidrag överstigande motsv. 50 000 kr behöver redovisas. Från staten betalas endast ett kanslibidrag och då endast till oppositionspartier.
  • I Nederländerna måste givare av frivilliga bidrag till partier redovisas om bidraget överstiger motsv. 40 000 kr, men till skillnad från i Storbritannien endast av partier som tar emot statsbidrag.
  • Kanada ger federalt partistöd på grundval av dels antalet röster i tidigare val, dels genom avdragsrätt för frivilliga bidrag till partierna och dels som en andel av den summa som partiet gör av med under en valkampanj. Från 2012 har partistödet för antalet röster börjat fasas ut. Partierna är skyldiga att redovisa bidragsgivare för belopp på drygt en svensk tusenlapp eller mer (nästan i nivå med de rödgröna, men inte riktigt).

Alla goda/onda avsikter till trots är dock den kommande lagstiftningen bara ett slag i luften. Den enda konkreta effekten synlig för allmänheten är att de etablerade återigen behandlar (SD) som kusinen från landet.

Sidoorganisationer berörs inte och inte heller fristående insamlingsorganisationer. Dess två organisationsformer kan endera slussa vidare pengar till partierna eller själva t.ex. bekosta omfattande reklam- och propagandakampanjer för ett eller flera partiers räkning.

Hur svårt det är att begränsa rätten att ge pengar till politiker och partier har utvecklingen i USA demonstrerat. Efter allt kostsammare presidentvalskampanjer började den federala regeringen i början på 1970-talet lagstifta för att bromsa kampanjernas kostnadsökningar. Nuvarande lagstiftning kallas McCain Feingold-lagen och är liksom tidigare lagar fokuserad dels på att begränsa totalkostnaden och dels att offentliggöra bidragsgivares namn (för donationer på drygt en svensk tusenlapp och uppåt). Med stöd av den amerikanska grundlagen kom dock den amerikanska högsta domstolen att i rättsfallet Citizens United v. Federal Election Commission, 558 U.S. 310 (2010) tillåta framväxten av s.k. Super Pacs, en form av fristående insamlingsorganisationer som är fristående från kandidater i valen och som kan ta emot obegränsade och anonyma donationer från alla utom de grupper som anges i nästa stycke.

En intressant komponent i de amerikanska reglerna är att fackförbund, personer som utför offentliga tjänster på entreprenad, bolag eller utländska medborgare inte får ge bidrag till politiker eller partier. De etablerade partiernas egennytta här i Sverige lyser fram: Vem skulle ens föreslå att LO förbjuds ge pengar till Socialdemokraterna?

Demoskop: SD mot dyster framtid

Ingen kommer att bry sig om en SD-röst

Ingen kommer att bry sig om en SD-röstHölls val idag skulle enligt Demoskop Sverigedemokraterna stå kvar och stampa på 6%, marginaliseras och en rödgrön majoritet vara ett faktum. Detta hypotetiska scenario betyder i och för sig inte att en rödgrön regering under ledning av Stefan Löfvén skulle bildas, den enda säkra slutsatsen vore att SD parlamentariskt helt och hållet blir irrelevant.

Det mest intressanta med både denna mätning, publicerad i Expressen, och många andra partisympatimätningar är att 7 av nuvarande 8 riksdagspartier skulle klara 4%-spärren med viss marginal. KD hamnar dock på 3,0%, vilket är utanför ett 95%-igt konfidensintervall för riksdagsspärren. Det är troligen statistiskt ej sannolikt att alla av dessa 8 partier klarar 4%-spärren två val i rad. En förenklad modell tyder på att sannolikheten kan ligga kring 50%. Ju färre partier i riksdagen, desto större chans för endera blocket att nå egen majoritet och slippa snegla på SD.

Vi kan med en förenklad formel utgå från en slumpmässig fördelning av röstandelarna, varvid varje väljarandel för varje parti är lika sannolik, d.v.s. att sannolikheten för att ett parti ska få 4% eller mer är 0,96. Sannolikheten för att samtliga 8 partier ska nå 4% är då 0,72 vid ett och samma val. Två val i rad med samtliga partier på minst 4% blir sedan 0,52, d.v.s. det är bara en chans på 2 att alla riksdagspartier klarar sig kvar i nästa val.

Verkligheten beskrivs givetvis mer korrekt om varje partis förväntade röstandel beskrivs med hjälp av en normalfördelning där μ är det sammanvägda värdet av ett partis sympatier just nu. Det föreligger vidare en lång rad ej slumpmässiga faktorer som påverkar valutgången. Med hänsyn till att de 8 partierna fick väljarandelar på mellan 5,6 och 30,9% i valet 2010 tror jag mig dock kunna uppskatta att den genomsnittliga sannolikheten för att klara 4%-spärren är lika stor eller mindre än 0,96.

En annan faktor som negativt påverkar utsikterna till ytterligare en mandatperiod med de 8 partierna är en aspekt av de stora talens lag: Historiskt har oftast 5 partier lyckats nå representation i riksdagen med väsentligen samma sorts representationssystem. Ju fler partier, desto mindre sannolikt att de vart och ett kan ”ta så mycket plats” att de når 4%.

Kontentan av detta och senaste årets opinionsmätningar är att vi mycket väl kan få en riksdag 2014-2018 där 6-7 partier är representerade. Redan med 8 riksdagspartier råder just nu rödgrön majoritet, även om SD räknas in i det borgerliga regeringsunderlaget. Alliansen löper också med sina 4 partier större risk att förlora ett parti i riksdagen än vad de rödgröna gör, vilket även visas i dagens mätning för KD:s del.

Att i det läget, som Expressenkillen Niklas Svensson gör, fästa sig vid att SD just nu har lika stora sympatier som FP känns väl lite vid sidan av målet?

SD har haft ett guldläge under den här mandatperioden eftersom inget block har majoritet i riksdagen. De är amatörer och kan inte kapitalisera på detta i makthänseende. Inte heller i partisympatimätningarna har de lyckats göra någon vinst, utan ligger kring 6% ända sedan valet 2010.

Allra mest allvarligt för deras framtid är slutligen oförmågan att bygga upp en fungerande partiorganisation med hjälp av de närmare 100 miljoner i partistöd som man får under mandatperioden. Partiledningen har velat belöna sig själv med lyxliv i Stockholm efter hundåren i Skåne, och glömt att planera för framtiden. Ute i provinsen är det inte bättre, den ene stollen efter den andre skämmer ut sig i media och bränner iväg partistöden på arvoden, utlägg och liknande.

Rider etablissemanget ut denna mandatperiod är SD-faran över. Allmänheten ser inte ut att behöva varnas.